Skådebanans historia

Skådebanans start

Vid ett konstituerande möte den 9 maj, valdes en styrelse med den liberala riksdagsmannen och nykterhetskämpen Edvard Wavrinsky som ordförande och Walter Stenström som sekreterare. Målparagrafen i stadgarna berättade att föreningens syfte var att ” inom vårt land bereda föreningens medlemmar rikliga tillfällen att med ringa kostnad komma i åtnjutande av teaterkonst”. Vidare beslutades att av styrelsens ledamöter skulle fem vara bosatta i Stockholm och två i landsorten samt representera nykterhetsföreningar (minst 1), arbetarorganisationer (minst 1), folkbildningssträvandena (minst 1) samt teaterverksamheten (minst 2). Man gick genast ut med ett erbjudande ”om andelsteckning till olika organisationer, med förfrågningar till teaterdirektionerna” om dessa vore villiga att ställa sig till förfogande” samt planlade agitationsresor av sekreteraren. I teatertidningen Ridå gjordes en enkät om intresset för en ’Folkskådebanan” och man fick många positiva svar.

Arbetet i starten blev segt och svårt. Man mötte motstånd på många håll, inte minst från teatrarna. Först den 6 mars 1911 kunde Skådebanan erbjuda sina medlemmar den första teaterföreställningen, som blev Strindbergs Mäster Olof på Dramaten. Biljetterna kunde erbjudas till lägre priser genom att Skådebanan abonnerat hela teatern och fått Strindberg att efterskänka författarhonoraret.

Ensemblen i Skådebanans vinterturné

Expansiva år 1911–1920

Den vinterturné som hösten 1911 leddes av regissör Arvid Englind fick en mycket ambitiös repertoar. Man spelade på en rad platser där man aldrig tidigare hade sett teater, genom att engagera teaterkommittéer och lokalavdelningar. Av rapporteringen att döma gjorde sällskapet konstnärlig succé, med imponerade recensenter och en liten men i många fall hänförd publik. Ekonomiskt blev turnén emellertid en katastrof, på grund av bristande publiktillströmning.

Sommaren 1912 inledde Skådebanan också ett samarbete med folkparkerna, som skulle pågå under flera år. De första folkparkerna grundlades på 1890-talet av lokala arbetarorganisationer och i början av seklet växte dessa unika mötes- och nöjesplatser fram över hela landet.

Somrarna 1912 och 1913 sände Skådebanan ut sina egna sällskap i folkparkerna, den första sommaren med några lustspel av samma typ som folkparksrepertoaren i övrigt.
Det fanns delade meningar om behovet av samarbete med Folkparkerna. Skådebanans sällskap fortsatte att under några år, t o m 1918, turnera i folkparkerna, men på samma villkor som andra inhyrda sällskap. Ett visst samarbete återupptogs under några år på 1920-talet, men i början av 1930-talet råkade de båda organisationerna i öppen konflikt.

Ett månadshäfte startades 1915 och tillsändes alla Skådebanans medlemmar. Där presenterades kommande föreställningar, turnéer och andra arrangemang. Man gav utrymme för debatt kring Skådebanan och förmedlade praktisk information. Månadshäftet innehöll också en hel del allmänna teaterartiklar om samtida teater i olika länder samt korta historiska överblickar, ofta i anslutning till någon aktuell pjäs.

I maj 1930 kunde Skådebanan fira sitt 20-årsjubileum med en festföreställning på Dramaten. Därmed var höjdpunkten i Skådebanans utveckling nådd. Åren efter 1930 behärskades av nedgången i konjunkturerna, arbetslösheten och därmed följande svåra problem för alla teaterföretag och folkbildningsorganisationer. Teaterutbudet i landsorten sjönk långsamt under hela 1920-talet, men efter 1930 blev det katastrofalt. Skådebanan försökte dock upprätthålla verksamheten, om än i begränsad omfattning och i pressen konstaterades att ”Iandsortsteatern i närvarande stund vore praktiskt taget död, därest icke Skådebanan upprätthöll sin turnéverksamhet, i synnerhet vintertid”. På sommaren var man ju bättre försedd med teater tack vare de många folkparksföreställningarna. Till följd av ett ökat antal offentliga uppdrag lämnade Fredrik Ström sin befattning som direktör för Skådebanan på hösten 1930. Han kvarstod dock som konstnärlig rådgivare, tills hans bana ledde vidare till riksdagen och kommunfullmäktige. Till ny direktör utsågs Gunnar Malmberg, kamrer vid Dramaten och medlem av Skådebanans styrelse sedan 1922.

De ekonomiska problemen innebar också att Skådebanan gjorde sig av med friluftsscenerna i Stockholm. Hösten 1929 såldes teatern i Tantolunden till en privatperson och 1932 såldes teatern i Vanadislunden till teaterdirektör Björn Hodell. Denne inköpte året därpå även teatern på Skansen, där verksamheten kom att fortsätta i ungefär samma banor.

Under 1932 förmedlade Skådebanan en del gratisbiljetter till arbetslösa – d v s teatrarnas osålda biljetter skänktes bort enligt ett förslag väckt av Stockholms-Tidningen.

Emellertid hade man på högre ort tagit konsekvenserna av teaterns utsatta läge i landet och smidde långtgående planer. Tidningen Skådebanan kunde i sitt andra nummer 1933 presentera ”ett teaterprojekt av stora mått” och avsåg då den riksteaterorganisation som skisserades i den teaterutredning som 1933 tillsatts av den nya socialdemokratiska ecklesiastikministern Arthur Engberg (f d ordförande i Skådebanan).

Riksteatern bildas 1934

Teaterutredningen slog fast det stora behovet av att sprida teater till hela landet och utredningen slog fast behovet av teater i hela ladet och konstaterade problemen med landsortsturnéerna, där man dock framhåll att Skådebanan svarat för viktiga insatser.

Utredningen ledde till att man bildade den nya Riksteaterns Publikorganisation med uppdrag att bilda lokala publikorganisationer i hela landet. Dessa blev grunden för en landsomfattande centralorganisation som sände ut turnéer från de befintliga teatrarna. Skådebanan ansågs ha ”fyllt sin historiska uppgift” för landsortsteatern och omvandlades till en publikorganisation i Stockholm som skulle ”samla och organisera ett folkligt teaterintresse”. Det blev en hel del debatt och Riksteatern skulle komma att utredas och omorganiseras flera gånger vilket b la ledde till att man så småningom tog huvudansvaret för den producerande verksamheten.

Skådebanan fick ett extra statsbidrag för av avveckla landsortsverksamheten och en ny era började som publikorganisation i Stockholm.

De magra åren 1934–62

Under de decennier som nu följde hade Skådebanan en likartad verksamhet ända fram till början av 1960-talet. Antalet medlemmar i Stockholm växte dock till sig och lade grunden till en stabil abonnemangsorganisation. Man gjorde också särskilda försök att nå skolungdomar och bedrev under några år i början av 40-talet ett samarbete med Sofia folkskola.

Ökningen av medlemsantalet berodde delvis på att systemet ändrades 1938 genom att medlemsavgiften sänktes från 3 kr till 1,50 kr och då inte innefattande en prenumeration på tidningen ”Teatern”, utgiven av Riksteatern med visst material om Skådebanan. 1941 upphörde helt samarbetet med ”Teatern” och man gav istället på nytt ut ett eget månadsblad, ”Skådebanan”. Detta ledde till att Skådebanan blev utesluten som lokalavdelning av RPO vid dess kongress 1942. Det blev en överraskning för Skådebanans styrelse, som inte informerats i förväg och antog en skarp resolution beträffande förfaringssättet. Man ville dock ändå gärna ha till stånd ett fortsatt samarbete och det beslutades i gemensamma överläggningar att RPO skulle arbeta fram ett förslag till fortsatt anslutning. Så skedde emellertid aldrig och Skådebanan fortlevde som fristående publikorganisation.

1937/38 genomgick Skådebanan en grundlig omorganisation och rationalisering, som bl. a ledde till att man sålde kostymateljén. En ombudsman med VD:s funktioner utsågs i och med den tidigare kamreren Hjalmar Lindblad. Sedan 1935 hade Skådebanan också en ny ordförande i Fritz 0 Johansson, tidigare verksam i Folkets Husföreningen. Dessa skulle finnas kvar i ledningen under en lång följd av år.

Skådebanan uppbar årligen ett blygsamt kommunalt bidrag för publikverksamheten. Ekonomin konsoliderades och i anslagsframställningen för 1957 ansöktes endast om 1,000 kr, som man dessutom angav inte egentligen behövdes! Denna framställning avslogs och Skådebanan fungerade åter helt utan bidrag.

En ekonomisk lättnad innebar att nöjesskatten, som dittills uttagits på alla offentliga föreställningar, endast kom att omfatta revyer fr. o. m den 1 juli 1957. Den sedan 1930-talet växande pensionsfonden bidrog och möjliggjorde inköp av en egen fastighet på Markvardsgatan 1952.

Ett genomgående problem för Skådebanan under dessa år verkar ha varit att förse sina medlemmar med tillräckligt antal föreställningar. Man hade tillgång till i stort sett alla scener i Stockholm utom Operan och Scala, men måste enligt avtalet köpa ”hela hus” och besluta om detta före premiären på en uppsättning. Så småningom kom systemet att ändras så att man kunde köpa en viss del av salongen till ordinarie föreställningar.

 I november 1946 anordnade Skådebanan en debatt om ”Stockholms stadsteater- och folkparksproblem”, med motiveringen att Skådebanan hade för stor publik och för få scener i Stockholm. Stadsteatern skulle ju låta vänta på sig till 1960 och Stockholm tillfördes endast några små källarteatrar under 50-talet.

Man kan nog utgå ifrån att detta problem utgjorde ett hinder för expansion av Skådebanan och bidrog till att man inte gjorde några särskilda ansträngningar att bredda publiken. Över huvudtaget framstår verksamheten under dessa år som rätt stillastående och alltmer avlägsen från de ursprungliga idealen.

Den organisation som kunde fira sitt 50-årsjublleum med en festföreställning på Operan hade alltmera blivit en institution för förmedling av billigare biljetter till teaterintresserade stockholmare och allt mindre en folkbildningsorganisation med ambitionen att hjälpa nya publikgrupper till teatern.

Nya vindar 1962-69

1960-talet kom att innebära ett stort språng framåt för Skådebanan. Verksamheten fick en mycket större bredd och en tidsenligare prägel samt en fastare anknytning till arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.

Från 1962/63 till 1967/68 ökade antalet medlemmar i Skådebanan i Stockholm från ca 5 900 till 29 000, antalet ombud från 242 till 1400 och antalet teaterbesök förmedlade av Skådebanan från 38 000 till 270 000. Man lyckades också åter skaffa bidrag till verksamheten från myndigheterna – 1968 var de uppe 1 300 000 kr från Stockholms stad och 150 000 kr från staten. Från 1 januari 1962 fick Skådebanan en ny VD i Birger Alm, med bakgrund i arbetarrörelsen och tidigare teaterchef inom Folkparkernas Centralorganisation. På årsmötet 1962 valdes till suppleant i styrelsen ombudsman Rune Rosengren från Fackliga Centralorganisationen. Han inträdde under året som ordinarie i styrelsen och innan 1963 var tillända var han dess ordförande (1965 blev han tillika VD för organisationen).

I mycket hög grad måste de nya vindarna tillskrivas Rune Rosengrens idéer och i kontakter med den fackliga rörelsen. Tillsammans med Birger Alm och Essen Lindahl utgjorde han en arbetsgrupp som lade fram förslag till nya riktlinjer för verksamheten och initierade en tidsenligare försäljningsform av biljetterna från spelåret 1963/64. Den stora förändringen var att medlemmarna fick sina biljetter hemskickade per post. Skådebanan hade såväl individuellt anslutna s k A-medlemmar och genom ombuden anslutna s k B-medlemmar, vilka senare utgjorde det stora flertalet. Samtidigt ersattes tidningen Skådebanan med månatliga cirkulär och man prövade nya former för publikarbete.

Från spelåret 1965/66 övertog Skådebanan den tidigare konkurrerande biljettförmedlingen AB Teatertjänst. Denna hade verkat i Stockholm sedan 1960 och enbart sysslat med att sälja abonnemangsbiljetter till reducerat pris. Detta spelår infördes också Stockholms stads teaterbiljetter, som var ett sätt för kommunen att stödja privatteatrarna genom inköp av biljetter som förmedlades till handikappade, långtidssjuka, skolungdom, pensionärer och värnpliktiga. Kommunen uppdrog denna biljettförmedling åt Skådebanan, som för detta fick ett särskilt bidrag. Genom detta fick man också till slut tillgång till föreställningar på Oscarsteatern och Scalateatern.

Den 1 augusti 1965 startades, i Malmö Skånska Skådebanan, efter förhandlingar med FCO, TCO, ABF, TBV och Malmö Stadsteater. Redan 1911 hade det bildats en lokalavdelning av Skådebanan i Malmö, men denna upphörde i stort sett att fungera, när stadsteatern stod klar 1944 och själv åtog sig att sköta kontakterna med abonnemangspublik och folkrörelser. Man förberedde också bildandet av regionala skådebanor på flera andra håll i landet.

Verksamhetsåret 1968/69 var medlemmarna över 30 000 och de anslag Skådebanan fick räckte inte till att subventionera biljetterna. Verksamheten i Stockholm gick i konkurs.

Skådebanan ombildades 1969 till en stiftelse med fastare anknytning till arbetsmarknadens parter. De nio stiftande organisationerna, samtliga med plats i styrelsen, var: Landsorganisationen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Teatrarnas Riksförbund, Svenska Teaterförbundet, Svenska Musikerförbundet, Arbetarnas Bildningsförbund, Tjänstemännens Bildningsverksamhet och Kooperativa förbundet.

Verksamheten kunde fortsätta med hjälp av statliga och kommunala anslag inom en reducerad ekonomisk ram och med reducerad personalstyrka. I de nya stadgarna hette det: ”Stiftelsen Skådebanan skall ha till ändamål att sprida upplysning om samt vidga och fördjupa intresset för scenkonst och musik samt där så befinnes lämpligt annan konstnärlig eller kulturell verksamhet.”

Utveckling under 70-talet

Rune Rosengren utvecklade ytterligare resonemanget kring Skådebanans uppgifter i en programförklaring, publicerad i ”Publiknytt ” 1971. Han framhåller där att kulturen är en allemansrätt, men att kulturbehovet är något som måste skapas hos alla de kulturellt eftersatta, t ex de äldre med dålig skolutbildning. Han menar också att kultur måste kunna upplevas på olika nivåer, att var och en måste utvecklas efter sina inneboende möjligheter och att den som så vill har rätt att söka sina upplevelser i en ’ folkligare ” och kanske enklare form.

Under 1970-talet utvecklades dock Skådebanans verksamhet ytterligare och utbudet av evenemang breddades, mycket p g a de allt fler småscenerna i Stockholm.

Från 1969 blev AB Teatertjänst ett från stiftelsen fristående företag med biljettförmedling som enda uppgift. Man hade dock gemensamma lokaler och gemensam administration, trots att det var frågan om två företag med olika målsättning.

Under 70-talet kunde Skådebanan redovisa en stark tillväxt och en rad nya verksamhetsområden. Man fick ett utvidgat kontaktnät genom företrädarna för organisationens stiftare som företrädde arbetsmarknadens parter och olika folkrörelser. Med dessa ordnades konferenser och informationsträffar, liksom med pensionärsorganisationer, ungdomsgrupper och studieförbund.

Den uppsökande verksamheten utvidgades till flera arbetsplatser och vårdinstitutioner, t ex genom fadderskapsrörelsen, som innebar att olika artister från t ex Dramaten svarade för regelbundna besök på olika arbetsplatser.

Basen för Skådebanans kontaktverksamhet var alltjämt ombuden, som skulle sprida information till sina kamrater på arbetsplatsen. För dessa anordnades kontakt- och informationsträffar, men man beklagade ofta att bristen på resurser gjort att denna verksamhet ej kunnat byggas ut i förhållande till behoven.

Överhuvudtaget innebar det ökande antalet medlemmar och den växande verksamheten en hel del problem. Statsanslagen ökade, men ej i tillräcklig takt.

Omorganisation – regionala skådebanor

Sedan slutet av 60-talet hade det växt upp en rad regionala Skådebanor i landet: i Uppsala, Norrköping, Linköping, Malmö, Göteborg och Norrbotten. Dessa utvecklades från kommunala organisationer, mer eller mindre knutna till stadsteatrarna, till regionala organ. De blev alla självständiga organisationer, med egna stadgar, styrelser och med varierande medlemsstruktur. I stort sett hade de dock samma syfte och samma intressenter, huvudsakligen arbetsmarknadens parter och studieförbunden. Alla stadgar det teaterfrämjande ändamålet, medan Skådebanorna i Stockholm och Norrbotten särskilt betonar att man även skall bedriva en verksamhet inriktad på kulturellt eftersatta grupper.

1973 bildades Riksskådebanan, som skulle överta de övergripande och samordnande funktioner som tidigare skötts av Skådebanan i Stockholms län. Riksskådebanan hade samma stiftare som i Stockholm och en egen styrelse, men samma personal och lokaler som Stockholmsavdelningen. Dess uppgifter kom mest att bestå i ekonomisk samordning och arrangerande av träffar mellan regionerna. (1983/84 upphörde samverkan och Riksskådebanan anställde egen personal).

Det nyinrättade Kulturrådet fick 1975 i uppdrag att göra en särskild utredning kring formerna för statens stöd till Stiftelsen Riksskådebanan och de regionala skådebaneenheterna. Utredningen överlämnades till utbildningsdepartementet 1977 under rubriken Stödet till Skådebanan (Rapport från Kulturrådet 1977: 1).

I Kulturrådets förslag utgår man ifrån att Skådebanan har en viktig kulturpolitisk roll och att stat, kommuner och landsting bör ta ett ökat ansvar inte bara för kulturinstitutionerna, utan också för publikarbete ”i ändamålsenliga former”. Man anser att Skådebanan genom sin förankring i organisationer som representerar breda medborgargrupper, genom sin kulturpolitiska målinriktning och genom sin service till i princip alla producenter, har sådana förutsättningar att den bör ges bättre möjligheter till vidareutveckling. Samtidigt menade man att ett nära samarbete med producenterna var ett villkor för ett framgångsrikt arbete. Summeringen av Skådebanans verksamhet var delvis kritisk. Men, konstaterade man, ”det betyder inte att idén är dålig, bara att utförandet hittills har sina brister”. Dessa berodde dock, menade utredarna, främst på bristande resurser. Skådebanan hade blivit alltmer beroende av sina biljettprovisioner, måste inrikta sig på lättsålda produktioner och saknade möjligheter för tillräcklig ombudsutbildning och uppsökande av nya publikgrupper. Man konstaterade att sedan 1969/70 hade Skådebanan måst öka sitt beroende av biljettförsäljningen från 10% till 28% av budgeten. Man saknade också ett enhetligt organisationsmönster och en samordning av de olika regionala skådebanorna.

För det följande året, 1978/79, föreslogs en ökning av statens bidrag till Skådebanorna totalt med 4 205 000 kr, en ökning med drygt två miljoner kr. Samtidigt skulle bidragssystemet läggas om så att de regionala skådebanorna i likhet med de regionala teatrarna skulle få bidrag med s k grundbelopp. Detta senare förslag antogs av riksdagen, med vissa modifieringar, och i övrigt beslutade man endast att man skulle försöka fullfölja det första steget i programmet. Detta kom inte att ske, då den allmänna åtstramningen i statens kulturutgifter innebar att utredningens intentioner inte fullföljdes.

1980-talet

80-talets början präglades av stagnation i den ekonomiska tillväxten. Ändå gjordes många målmedvetna försök att nå ut till nya grupper, även om resultaten inte alltid var omedelbart avläsbara.

Skådebanorna bibehöll den tidigare verksamheten, dominerad av biljettförmedlingen, men också innefattande kulturförmedlande och uppsökande verksamhet. I Stockholm redovisar man t ex ombudsträffar, programverksamhet inom landstingsområdet, målarbete i förskolor, i skolor, för pensionärer och i bostadsområden. Man hade en särskild ombudsverksamhet på byggarbetsplatser och vid samhällsföretags arbetsplatser m fl. Skådebanan samarbetade också med kurs- och konferensgårdar kring kulturprogram, och deltog med information i kurser för t ex fackförbund och kommuner.

Man ordnade också ett stort antal resor, dels bussresor till teatrarna i landet, dels utlandsresor med kulturprogram.

1982/83 övertog Skådebanan i Stockholm den engelskspråkiga teatern, där man de första åren själv producerade program.

Biljetthanteringen blev alltmer omfattande. Samtidigt introducerades i Sverige ett databaserat biljetthanteringssystem. Skådebanan tog del i detta, men hade många problem med inkörningen och kontakterna med teatrar som fanns med i systemet. Överhuvudtaget hade Skådebanan, liksom vid flera tidigare tillfällen i sin historia, en del problem i relationen till teaterproducenterna. Många av dessa hade ett eget abonnemangssystem, med vilket Skådebanan kunde hamna i en konkurrenssituation. Såväl institutionsteatrar som privatteatrar och fria grupper har ju också haft ett ekonomiskt läge som inte givit mycket utrymme för aktivt publikarbete bland nya grupper.

Under 1980-talets första år kan man konstatera en kraftig ökning av antalet medlemmar i Skådebanan. Biljettförsäljningen var formellt inordnad i AB Teatertjänst, men innebar ändå en ekonomisk belastning för Skådebanan. Enligt ledningen översteg kostnaderna för biljetthanteringen den provision som Skådebanan fick av teatrarna. Den del av verksamheten som skulle finansiera den mer ideologiskt inriktade folkbildningsverksamheten bidrog alltså i stället till att urholka möjligheterna för denna!

Hösten 1985 stod Skådebanan inför allvarliga ekonomiska problem och stiftelsen ombildades. Anslagsgivande myndigheter och de stiftande organisationerna beslutade att tillskjuta erforderliga medel för verksamhetens fortsättande, förutsatt att nya administrativa och ekonomiska principer tillämpades. Skådebanan konsoliderades och som ny VD i organisationen utsågs 1987, Olof Näsman, tidigare kulturchef i Jönköpings län.

1990-talet. Inte bara teater

Under 90 talet skedde stora förändringar inom Skådebanerörelsen. Skådebanan i Stockholms gick i konkurs, men nybildades under namnet ”Nya Skådebanan Stockholm”. I och med nerläggningen frilades en del bidragspengar som tidigare gått till Stockholm. Nya Skådebanor i landet kunde startas upp.

För att uppnå rationaliseringsvinster inledes ett samgående mellan främjandeorganisationerna, Litteraturfrämjandet, Konstfrämjandet och Skådebanan. En gemensam ordförande, Olof Ryd, utsågs samtidigt som organisationerna flyttade till gemensamma lokaler. Den ekonomiska krisen fördjupades och hela verksamheten stod inför en konkurs. Försök gjordes att få medlemsorganisationerna att skjuta till extra pengar utan att lyckas. Följden blev att Konstfrämjandet gick i konkurs. Litteraturfrämjandet avvecklades. Enbart Skådebanan gick igenom dom ekonomiska svårigheterna relativt oskadd.

Under den här tiden avvecklade Riksskådebanan sin personal, en ombudsman och en sekreterare. Styrelsen övertog de löpande arbetsuppgifterna med en delvis arbetande ordförande, Nils Harald Forsell.

En arbetsgrupp fick till uppgift att se över målsättningsstadgarna. Organisationen vidgade sin inriktning mot alla former av kultur som konst, litteratur, etc. Samtidigt börjades en diskussion föras om Skådebanan skulle förbli en biljettförmedlande organisation. Ett sista försök till en gemensam biljettförmedling för hela skådebanerörelsen provades under två år med hjälp av statliga lokaliseringspengar. Försöket lades ner, konkurrensen från Biljett Direkt och ATG systemet var för stort.

Efter detta försök har inriktningen varit att lämna biljettförmedling och fokusera på att nå att nå kulturovana grupper, väcka deras intresse till ett kulturellt engagemang, genom projekt, genom uppsökande verksamhet etc.

Ur” Teater åt folket? Skådebanan 1910–1985”

Annmarie Engel